Revenants
Si ce soir dans ta
hutte tu es solitaire, ne ferme pas ta porte, non ! Sur les monts enneigés sous les étoiles claires comme autrefois nous revenons. Ce printemps fut au cimetière un long sommeil pour le repos de nos vieux os – sous le ciel bleu nous avons fait notre réveil, pour que la lune nous tînt chaud. Nous nous réunissons sous le ciel sans nuages dans le vent du nord furibond, afin de nous asseoir et porter témoignage sur ta vieille hutte à charbon. Car nous marchons sans cesse à tort et à travers au tombeau creusé par la faim, et si la paix fut grande en notre antre de terre, à la haine rien n’a mis fin. Et notre haine est celle d’un mort condamné à l’errance perpétuelle, et nuls pleurs, camarade, en nos yeux chagrinés, mais notre plainte est éternelle. Hélas ! de nos tombeaux trop tard nous nous levons pour exercer notre vengeance – ceux qui de nos tourments aiguisaient l’aiguillon sont morts aussi, et en errance. |
Gengångare
Är du ensam vid din mila i din koja
i kväll,håll öppen, håll öppen din dörr! Under glittrande stjärnor över snötäckta fjäll komma vi, komma vi som förr. Vi ha sovit redan länge i vår kyrkogårdsvrå och vilat våra gammalmansben - vi ha vakat för att skönja om himlen är blå, för att värma oss i månens sken. Under stjärnornas ögon må vi samlas till ting medan nordvinden härjar hård, må vi bänka oss ned i en domarering på din fridlysta kolaregård. Ty vi vandra, vi vandra och hava ej ro i de gravar som svälten har grävt, och fast friden var djup i vårt jordbyggda bo, vårt hat har den aldrig kvävt. Och vårt hat är ett vandrande dödmanshat som skall spöka tiderna ut, och vår sorg är en tårlös sorg, kamrat, och vår jämmer är utan slut. Men ve oss, för sent ha vi gått ur vår grav för att krämares domare bli - de män som skuro vår plågas stav äro döda och vandra som vi. |
